Oväder vid Ölands norra udde

Långe Erik är en av Ölands fyrar och den mest nordliga av dem. Den är byggd 1845 och sträcker sig stolt 32 meter över marken.

Jag kan bara tänka mig hur det var att vara fyrvaktare förr i tiden då oväder drog in över ön. Vresiga och väderbitna eremiter med skägg iförda regnrockar och sydväst med en fotogenlampa i ena näven och en kikare i den andra.

– Eller hur var det nu? Nä, om man ska tro digitalt museum så var de aldrig ensamma.

Tjänstgörande fyrvakt tillbringade fram till 1947 huvuddelen av vakttiden uppe i tornet (under fyrningstid). Vid fyrplatsen var det 3 tjänster som fyrmästare och fyrvaktare där även arbete som väderobservatör ingick. Dessa boddemed sina familjer i de intilliggande bostadshusen.

Med den mer romantiska och äventyrliga bilden av den vresiga ensamme fyrvaktaren i tanken tänkte jag ikväll trotsa ovädret “Hans” som envist håller sig kvar över oss. Jag bestämde mig för att känna hur det känns att befinna sig vid fyren när vinden sliter i träden och regnet piskar mot regnjackan.

Väl på plats på den norra udden blev jag först lite besviken då en tysk husbil stannade till på parkeringen och två äldre tyskar kliver ur klädda i shorts och sportiga tröjor. Den där mystiska känslan av att gå runt ensam vid fyren i det ogästvänliga vädret sprack som en ballong, men det var kanske lika bra.

Storskarv

Jag bytte till telezoomen och gick ner bakom parkeringen och ut mot Grankullaviken för att försöka komma närmare Storskarvarna som trängs på de små öarna.

Fyrvaktarbostaden

Efter att ha suttit ett tag och tittat på Storskarvarna tänkte jag gå ut till fyren och försöka mig på lite landskapsfotografering. Gärna en krokig tall med de vita vågorna i bakgrunden. Jag gick förbi fyren och alla tusentals stenrösen som sommarens turister byggt upp och vidare mot den gamla fyrvaktarbostaden.

Den där äventyrliga känslan kom tillbaka så fort jag såg den lilla vita byggnaden vid eken bakom bostadshuset.
– Vad användes det där lilla huset till?
Fint är det i alla fall så en bild fick det bli.

Själva bostadshuset gjorde sig inte bra på bild så jag nöjde mig med den lilla vita stugan och fortsatte ner mot vattnet. Vågorna rullar in från havet och även här var Storskarvar och några svanar, dock lite för långt borta för att kunna fotografera.

Dimman och fyren

Efter kanske tjugo minuters försök att fånga den där lilla krokiga tallen jag hittade med de vita vågorna i bakgrunden gav jag upp den idén och började fokusera mer på att fotografera fyren. Då såg jag att dimma började rulla in mot udden och fyren.
– Bingo! Dimman skapade en mystisk atmosfär och skapade separation mellan fyren och träden.

Jag försökte många olika kompositioner med fyren i fokus och som ett bakgrundselement.

Lugnet i viken

Efter en timme ute vid fyren gjorde den fuktiga luften, regnet och vågorna kläderna våta. Kamerautrustningen likaså. Ljuset började dessutom att försvinna så det var dags att bege mig mot bilen.

Tillbaka i viken nedanför fyrvaktarbostaden var dimman tät. Vid bryggan såg jag chansen att fotografera de här stolparna som sticker upp och leder blicken in i dimman. Med en lång slutartid slätade jag ut vattenytan.

En pappa och dotter gick förbi bakom mig och undrade förmodligen vad jag pysslade med.